Från kalkylblad till sågspån
From Spreadsheets to Sawdust
Här är Wades version – rak och enkel, med en touch av moral och eftertanke:
Större delen av mitt vuxna liv arbetade jag som revisor inom olje- och gasindustrin. Siffror, kalkylblad och möten. Spännande, eller hur? För ungefär sju år sedan, efter att min pappa gick bort vid 56 års ålder i lungcancer, snubblade jag över träbearbetning. Han var rörmokare och brukade säga till mig: "Använd huvudet för att leva, inte ryggen." Jag tog hans råd, tog mina examina – kandidatexamen från UNO 2001, MBA från Tulane 2006 – och arbetade år inom finans.
När han gick bort 2012 bestämde jag mig för att bygga en bar i min trädgård. Min pappa hade en fallenhet för träslöjd, och jag tänkte att det skulle vara ett sätt att få kontakt med honom. Under sex månader och 320 timmar lärde jag mig själv den hårda vägen: såga, slipa, mejsla och betsa. Det var inte bara ett projekt – det var terapi. Jag "pratade" med honom hela tiden, och konstigt nog visste jag alltid vad han skulle säga tillbaka. Det visade sig att jag inte var särskilt dålig på det.
Sedan dess har jag hållit på oavbrutet, vässat mina färdigheter och hittat min stil. Mitt arbete förändras ständigt – det jag gör nu är inte alls som vad jag gjorde förra året, och nästa år kommer det att vara annorlunda igen. Stanna kvar om du är nyfiken; du kanske gillar vart det här leder. Eller inte. Hur som helst kommer jag att fortsätta bygga.
Here’s Wade’s version—straightforward, no-nonsense, with a touch of grit and reflection:
Most of my adult life, I worked as an accountant in the Oil and Gas industry. Numbers, spreadsheets, and meetings. Exciting, right? About seven years ago, after my dad passed at 56 from lung cancer, I stumbled into woodworking. He was a plumber, and he used to tell me, "Use your head for a living, not your back." I took his advice, got my degrees—UNO undergrad in 2001, MBA from Tulane in 2006—and spent years in finance.
When he passed in 2012, I decided to build a bar in my backyard. My dad had a knack for woodworking, and I figured it’d be a way to connect with him. Over six months and 320 hours, I taught myself the hard way: cutting, sanding, chiseling, and staining. It wasn’t just a project—it was therapy. I “talked” to him the whole time, and weirdly, I always knew what he’d say back. Turns out, I wasn’t half bad at it.
Since then, I’ve been at it nonstop, sharpening my skills and figuring out my style. My work changes constantly—what I do now is nothing like what I did last year, and next year, it’ll be different again. Stick around if you’re curious; you might like where this goes. Or not. Either way, I’ll still be building.
