Keramik behöver ett hem :)
Pottery needs a home :)
På dagarna jobbar jag som optiker. Men på torsdagskvällar går jag på keramikkurs med ett gäng medelålders mammor, och ärligt talat är det den bästa delen av veckan.
Hur tillfredsställande det än är att se en skicklig keramiker kasta en perfekt vas, är keramik en i sig frustrerande hobby. Vissa dagar går allt fel. Man sågar igenom ett verk man varit exalterad över, en glasyr gör inte vad man förväntat sig, eller så har ugnen andra planer.
Jag fortsätter att göra keramik eftersom det är långsamt, lite oförutsägbart och väldigt ödmjukande. Man kan göra allt rätt och ändå bli överraskad. Det gillar jag.
Problemet är att jag inte kan sluta tillverka saker. Koppar, skålar, muggar... om det är funktionellt och får plats på ett hjul har jag förmodligen provat det. Mina skåp är fulla. Mina vänner har fått tillräckligt med muggar i present. Så nu är jag här och hoppas att några av er också gillar det jag gör.
By day, I'm an optical engineer. However, on Thursday nights, I take a pottery class with a bunch of middle-aged moms, and honestly, it's the best part of my week.
As satisfying as it is to watch a skilled potter throw a perfect vase, pottery is an inherently frustrating hobby. Some days everything goes wrong. You trim through a piece you were excited about, a glaze doesn’t do what you expected, or the kiln has other plans.
I keep doing pottery because it is slow, a little unpredictable, and very humbling. You can do everything right and still be surprised. I like that.
The problem is I can't stop making things. Cups, bowls, mugs... if it's functional and fits on a wheel, I've probably tried it. My cabinets are full. My friends have been gifted enough mugs. So now I'm here, hoping some of you like what I make too.
